Damernas ledarstab - en seriös process

Jag vill börja med att säga att jag uppskattar att det finns åsikter kring hur vår landslagsverksamhet sköts och organiseras. Det tyder på att det finns ett engagemang och ett...

Jag vill börja med att säga att jag uppskattar att det finns åsikter kring hur vår landslagsverksamhet sköts och organiseras. Det tyder på att det finns ett engagemang och ett intresse ute i innebandy-Sverige. Jag kan till och med önska att det fanns ett ännu större engagemang och fler åsikter. Debatt och dialog skapar större förståelse och utvecklar vår innebandy.

Med det sagt vill jag också besvara och förtydliga en del av det engagemang som Johan Fredriksson visar i sin krönika. Jag kan erkänna att vi som arbetar inom förbundet, inte bara nödvändigtvis inom landslagsverksamheten, behöver utveckla vår kommunikation med omvärlden bland annat om hur vi är organiserade och hur och med vad vi jobbar. Där kan vi bli bättre. Ett exempel kopplat till landslagsverksamheten är att det i vissa medier, fram tills ganska nyligen, gick att läsa att vi har en elit- och landslagskommitté. Det har förbundet inte haft på många år.

Låt mig informera er om hur vår organisation kring landslagen ser ut idag. I samband med kraftsamlingen, som initierades efter herr-VM i Helsingfors, så framkom det bland annat ett behov av en större tydlighet i organisationen runt landslagen. Det föreslogs att en landslagschef skulle tillsättas för landslagsverksamheten, som uteslutande skulle ansvara för frågor inom det området. Bland annat med uppgifter som att rekrytera nya ledarstaber, tillse att samverkan mellan våra fyra landslag fungerar och att vår spelidé efterlevs. Tillsammans med ett tydligare strategiskt arbete från Förbundsstyrelsen, förflyttades delar av mandatet till det som nu är min roll som landslagschef. Förbundsstyrelsen har utsett en ledamot som särskilt har landslagsverksamheten som sitt bevakningsområde och det är Tomas Engholm.

När det gäller tillsättningen av Curt Söderström som förbundskapten så föregicks den av en lång och seriös process. Vi öppnade upp för intresserade kandidater att komma in med intresseanmälan och vi ville särskilt nå kvinnliga sådana, som ansåg att de hade kompetens och vilja att verka i landslagsverksamheten. Ett viktigt moment var att offentligt beskriva den kravprofil som vi ställde på förbundskaptenen. Det genomfördes ett antal intervjuer av både sökande kandidater och kandidater som vi identifierat och som vi ansåg vara lämpliga. I intervjusituationerna fanns även extern rekryteringskompetens med vid ett antal tillfällen. Avslutningsvis genomfördes ett noggrant och gediget analysarbete i samband med VM i Schweiz, där vi också fick de avslutande pusselbitarna på plats. Om någon vill kalla det för en märklig process så är det okej. Själva är vi nöjda med att vi genomfört ett noggrant och gediget arbete.

För övriga världen så skulle en sådan process vara helt naturlig. Men i idrottens värld har vi ibland en tendens att göra saker om och om igen bara för att vi alltid har gjort på ett visst sätt och ska så göra även för all framtid. Framför allt så ska vi alltid göra som de andra stora lagidrotterna gör, för annars är vi inte ”seriösa”. Och tyvärr är det oftast vi själva inom vår egen innebandyrörelse som tycker så. Vi behöver våga prova andra tillvägagångssätt och inte alltid göra som alla andra.

När det gäller kompetenserna hos Curt och Jenny Magnusson är det inget som jag tänker diskutera i media. De är utvalda för sina enskilda förmågor, kvaliteter och färdigheter, som tillsammans med Gunnar Bonnedahls erfarenhet och kompetens, kommer att leda världens bästa landslag mot nya framgångar. Om de lyckas med det, vilket jag är övertygad om att de gör, får tiden utvisa.

Avslutningsvis vill jag bara betona vikten av mångfald inom svensk innebandy. Det innebär inte att vi ska ha fler kvinnliga ledare eller att fler ungdomar med invandrarbakgrund ska spela innebandy, för att det ska vara politiskt korrekt. Det handlar om att en mångfald inom vår idrott, liksom i vilken verksamhet som helst, leder till en bättre utveckling och ett bättre resultat. Vi utvecklas alla i miljöer där det finns människor med olika bakgrunder, kompetenser och erfarenheter. Så också i en ledarstab för ett landslag. Därför är det viktigt att få med en kvinnlig ledare i staben runt damlandslaget.

Tyvärr finns det idag inte speciellt många kvinnliga huvudtränare i dagens elitserie, som annars borde vara en naturlig rekryteringsbas för ett landslagsuppdrag. Eller rättare sagt ingen. Vi måste våga utveckla och tro på nya ledare som kommer fram, vilket framför allt handlar om att ge rätt stöd och förutsättningar för att lyckas. För någonting i systemet måste vara galet när det inte kommer fram nya kvinnliga ledare på elitnivå. Jag vägrar nämligen tro att det inte finns duktiga och kompetenta kvinnor som vill arbeta inom innebandyn.

Texten är ett svar på Johan Fredrikssons krönika: Damernas ledarstab märklig