Med spelaren i centrum

På våren 2010, efter 19 raka säsonger i högsta serien, var Järfällas degradering från SSL ett faktum. Resan ur SSL hade dock startat långt tidigare och berodde i grund och...

På våren 2010, efter 19 raka säsonger i högsta serien, var Järfällas degradering från SSL ett faktum. Resan ur SSL hade dock startat långt tidigare och berodde i grund och botten på en svag ekonomi som gjorde att det blev allt svårare att behålla och attrahera den kaliber av spelare som det krävdes för att klara sig kvar på högsta nivån.

Som om degraderingen inte var nog hade skulderna fram till våren 2010 också vuxit sig så stora att föreningen stod vid ruinens brant med hundra tusentals kronor i aggregerade skulder. Att man hade klarat sig kvar i SSL så pass länge byggde i mångt och mycket på ”konstgjord andning” och att man under lång tid hade levt långt över sina tillgångar.

Järfälla är på inget sätt ensam om att ha varit i denna situation. Tyvärr anses det dock ofint att tala om detta varför de flesta föreningarna väljer att tiga, eller i värsta fall inte har den kontroll som sig bör, och utåt målar upp en fasad att man fortsätter att satsa som om inget hade hänt. En livsfarlig strategi som prövats flera gånger och som i nästan samtliga fall ändå slutar med degradering och i vissa fall med att hela föreningen går omkull.

Frågan som vi i Järfälla ställde oss var om det var värt det dvs. var det värt att riskera vår så oerhört uppskattade och omtyckta knatte-, ungdoms- och juniorverksamhet, som under åren fostrat en stor mängd SSL och landslagsspelare? Var det värt att offra över 700 medlemmars intresse för ett enda lags skull?

Järfällas styrelse var 100% eniga i sitt svar. Järfälla skall tillbaka till SSL. Det är vårt absolut långsiktiga mål. Men ett återtåg till SSL måste ske under följande villkor:

• Det får inte försätta föreningen i en liknande ekonomisk situation.
• Det får inte negativt drabba vår knatte-, ungdoms- och juniorverksamhet.
• Det skall dimensioneras så att vi med stor sannolikhet blir kvar i SSL.

För att rädda föreningen tvingades styrelsen i det akuta läget som rådde under våren och sommaren 2010 först att låna pengar och därefter genomföra en serie av sparprogram. Lyckligtvis har detta gått bra och ”skutan” är nu på betydligt lugnare vatten, alla skulder är återbetalda och föreningen har under de senaste två åren till och med lyckats generera ett litet överskott.

Men ett återtåg till SSL kan man inte spara sig till. Ett återtåg som skall uppfylla de villkor vi ställt upp kräver en tydlig styrning, en stark ledarstab och ett mycket slagkraftigt lag vilket i sig kräver betydande ekonomiska muskler. Med en omsättning på drygt 1,5 miljoner kronor, vilket kan jämföras med den genomsnittliga omsättningen bland SSL föreningarna säsongen 2010/2011 på 5,7 miljoner kronor, insåg vi att detta skulle komma att ta tid. Rejält med tid.

Baserat på ovanstående erfarenheter har vi som förening valt att sätta spelaren i centrum, att fortsätta fostra framtida distriktslags-, SSL- och landslagsspelare, och anstränga oss till vårt yttersta för att kunna erbjuda varje spelare maximal utveckling. Detta har bland annat inneburit att vi för de äldre ungdoms- och juniorlagen bytt ut de gamla ”stuprören” dvs. en struktur som helt och hållet byggde på åldersklasser mot vad vi kallar ”kugghjul” vilket baseras på spelarnas ”mognadsgrad” och som möjliggör ett aktivt utbyte av spelare över åldersklasserna. Detta har slagit mycket väl ut och för att även kunna erbjuda våra allra starkaste spelare dvs. spelarna i herrlaget en liknande utveckling valde vi att för drygt ett år sedan inleda ett samarbete med AIK. I detta sammanhang blir AIKs SSL lag ytterligare en ”kugge” i det vi internt kallar ”utvecklingskedjan”. Syftet med samarbetet med AIK grundar sig således helt och hållet på vårt fokus att kunna erbjuda våra spelare en maximal utveckling.

Så långt brukar de flesta tycka att vårt resonemang verkar sunt. Ibland får vi dock höra argument som: ”detta låter ju bra för individen men är det bra för laget?” Grundsynen vi har i detta avseende är att om individen utvecklas så utvecklas även laget. Vi vill dock vara tydliga med att det givetvis i alla lösningar finns svagheter, sällan hittar man en perfekt lösning, men att vi sammantaget ser betydligt fler styrkor än svagheter med den väg vi valt.

Det som utan tvekan har rört upp mest känslor under våren har varit att några av Järfällas tidigare spelare valt att prova sina krafter i SSL och då specifikt i AIK. Den bild som emellanåt framträtt har antingen antytt att Järfälla aktivt valt att ”jaga iväg” dessa spelare eller att AIK ”snott” dessa spelare från Järfälla. Givetvis är inget av detta sant. Fakta är att alla dessa spelare hade utgående kontrakt med Järfälla, att alla dessa spelare blev erbjudna nya kontrakt men att det ytterst var upp till var och en av dem att välja bland de erbjudanden de hade fått från andra föreningar. Två spelare valde t.ex. att lämna för spel i division 1 men om detta hörs nästan inget.

Under den kommande säsongen kommer Järfälla och AIK att utnyttja sig av Svenska Innebandyförbundets samarbetsavtal vilket gör det möjligt att byta spelare mer frekvent. Det är således inte helt osannolikt att vi kommer att få se både några före detta Järfälla spelare liksom äldre AIK spelare i röda dräkter i Jakobsbergs Sporthall under hösten. Att spelare som Fredrik Stenswed nu spelar i AIK ser jag således som oerhört mycket bättre än att ”Stene” hade valt en annan SSL förening (vilket han mycket väl hade kunnat göra). Att Alex Kjellbris tack vare erbjudandet från AIK valde att stanna kvar i Sverige och spela innebandy istället för att studera i USA ser jag som en oerhörd tillgång. Att unga lovande talanger som Erik Andersson, Oskar Hagberg, Hampus Pettersson och Carl Nordström får möjligheten att träna med AIK och kriga om en tröja i SSL laget men samtidigt undvika ”talangskuggan” dvs. slita bänk utan istället bidra och utvecklas i Järfälla och Allsvenskan ser jag som enormt utvecklande och en unik lösning för alla parter. Utan samarbetet med AIK hade inget av detta varit möjligt. Utan samarbetet med AIK hade vi i Järfälla inte kunnat attrahera tränare och ledare som Mika Packalén och Josef Rosengren. Utan samarbetet med AIK hade utmaningarna varit än större och drömmen om ett återtåg enormt mycket mer avlägsen.