Opinion

Ovärdigt slut på en fantastisk finaldag

ANNONS

Så kan säsongen 2010/2011 läggas till handlingarna efter en magnifik finaldag i Malmö. Efter att ha gjort bästa möjliga intryck i Percys hockeytempel Malmö Arena lämnar innebandycirkusen fotbollsstaden för denna...

Så kan säsongen 2010/2011 läggas till handlingarna efter en magnifik finaldag i Malmö.

Efter att ha gjort bästa möjliga intryck i Percys hockeytempel Malmö Arena lämnar innebandycirkusen fotbollsstaden för denna gång. Och det blev lika jämt som förutspått.

Inramningen
Jag kan inte erinra mig en bättre finaldag än den Malmö bjöd på. Ett kanonarrangemang. Damfinalen var inte välspelad men trevlig, intensiv och spännande. Som vanligt var det inget supertryck på läktaren.

Herrfinalen tänker jag inte ens försöka benämna med superlativ eftersom jag inte hittar något starkt nog. Möjligen kan sista perioden i AIK-Balrog 2004 konkurrera i underhållning.

Som vanligt stod många stolar tomma fast arrangemanget var ”slutsålt” men vad gjorde det när de som var på plats i publiken var lika magnifika som aktörerna på plan. Den tighta Malmö Arena gjorde sitt till för att både matcherna och publiken skulle få extra hjälp. De tillresta Storvreta- och Warbergsfansen gjorde finalstämningen magisk!

Damfinalen/mästarinnorna:
I damfinalen kändes IKSU stundtals som det bättre laget. Efter en trevande start tog de över men som så många gånger förr under slutspelet klamrade sig Djurgården fast som blodiglar och lyckades till slut gå förbi och reda ut stormen.

Mästarinnorna Djurgården har gjort en härlig resa. Oväntad men långt ifrån förvånande. Materialet har funnits där redan sedan flytten från Botkyrka men dalarna under säsongens matcher var djupare än topparna. Sedan hände något.

Att Amanda Wendelstig började spela kontinuerligt var kanske den enskilt viktigaste händelsen under säsongen tillsammans med Linnea Bergmans förvandling från ifrågasatt till ett bollplank. Ett från början trött förvirrat Djurgården har vuxit mer och mer.

Känslan under säsongen har varit att Djurgården sällan varit bättre än sina motståndare. Inte bättre på att föra spelet eller bättre på att skapa chanser. Inte heller bättre på att visa någon större tydlighet i sitt spelsystem. Men man får inte räkna inte bort styrkor som effektivitet och hjärta i ekvationen.

Inte heller får man bortse från två av daminnebandyns största stjärnor som styr varsin del av laget. Det roliga är att de båda stundtals är rätt osynliga på planen. Jag pratar förstås om de två spelgenierna Emelie Lindström och Lisah Samuelsson. Spelintelligens var ordet. Ett ord många andra motståndarspelare saknar – alla fall i jämförelse. Nämnas bör också Djurgårdens effektiva boxplay.
Sist men inte minst Moa Tschöp, vilken utveckling under säsongen - en framtida superstjärna som tänts.

Hermine Dahlerus är det över nu? Jag tror inte det! Allt vad” Minne” gjort för daminnebandyn samlades ihop i en enda energiladdad föreställning där de senaste två årtiondenas innebandydrottning var precis överallt. Inte första gången det sker i en final.

Silvermedaljörerna
Jag nöjer mig med att gratulera IKSU till en strålande säsong och redan nu kora mästarna 2011/2012 – Grattis IKSU! Behåller ni stommen, fortsätter med samma kontinuitet och utveckling är det garanterat er tur att återigen lyfta pokalen snart.

Unga IKSU är härliga att se på. Susanne Ekblom och Jenny Gustavsson personliga favoriter.
Victoria Wickström kommer växa mer – till att vara som bäst även i finalen.

Herrfinalen/mästarna
Herrfinalen bjöd på två rutinerad lag som bjöd på det publiken vill se. Fart och finess! En offensiv innebandy med mål i massor och ingen rädsla. Inte under ordinarie matchtid vill säga.
Med Mika Kohonen vid rodret tog man som vanligt tag i taktpinnen. Var det fler än jag som höjde ögonbrynen när ”utomjordning” började finalen med att slå en riktigt usel passning?

Jag refererade ”Mihu” som utomjording till SVT och det fungerade tydligen för att få höra lite Arkiv X- musik i sportnytt i fredags. Många vågar inte säga det och varken Storvreta eller Kohonen vill höra det. Och då tänker jag inte på smeknamnet utan på det faktum att utan världens bästa hade Storvreta inte varit innehavare av två SM-guld och den nya herrdominanten.

Men det finns såklart så mycket mer i Storvreta. Ett tryggt grundspel, en våldsamt grym defensiv, en fantastisk förstafemma, en klassmålvakt, bra varianter på fasta situationer och ett extremt stort kämpahjärta i Joel Kanebjörk.

Backparet Samuelsson/ Berggren har gjort en fantastisk säsong. Berggren har tillsammans med Hannes Öhman gjort en fantastisk vändning i sina karriärer de senaste två säsongerna. Öhman var inte bara bäst på planen utan också en galen showman när han drog igång publiken inför sin avgörande straff – sådant ska hyllas!

Efter en fin vändning mot Täby i seriepremiären gick spelet mest i dur för Vreta. Ifrågasatta av många men trygga i gruppen och med ett härligt självförtroende utåt växte de hela säsongen. Jag är imponerad av tränarduon Pettersson/Brottman lyckats återupprepa Stefan Forsmans guld – årets bästa tränare tillsammans med Stefan Hedlund i Linköping. 7-0 i slutspelsmatcher säger det mesta.
Det kan saknas en del ödmjukhet hos några spelare men det tas ofta igen av ”Mihu.”
Samtidigt, varför vara så ödmjuk när man vet att man är bäst och man visar det gång på gång?

Silvermedaljörerna
Warberg kunde såklart likaväl varit vinnarna i en helt öppen final. Fick energi efter Kanebjörks 2-4- mål som aldrig borde godkänts. Så agerar ett stort lag istället för att gräva ner sig. Det höll på att räcka hela vägen.

En utomordentlig säsong – där serieseger inte var melodin för att vinna guld varken på dam- eller herrsidan. En solid organisation och förening som alltid levererar bra nyförvärv. Det finns många duktiga unga spelare som kommer för traditionen vidare och sukta efter guld.
Jim Canerstam bör hyllas lite extra och Martin Emanuelsson är tillbaka som en av de ledande centrarna i Sverige.

Domarna
Damfinaldomarna Lindberg/ Moberg har hållit en strålande standard under serien som i slutspelet. Unga, duktiga och lovande. Avslutande med en fläckfri insats i finalen. Hoppas de någon gång tar klivet över till herrinnebandy - skulle vara trevligt att ha dem i SSL.

Herrrfinaldomarna Råsbrink/Gran -Gustavsson är förvisso personliga favoriter men varken unga eller lovande och denna säsong har de inte ens varit i närheten av sin klass. I finalen tog de ett stort felbeslut precis innan Kanebjörk gjorde 4-2 till Storvreta - inte värdigt två finaldomare. Avsaknaden av deras naturliga kurage, när de i sudden death inte blåste för utvisning när Kohonen blev inträngd i sargen, var rent utsagt bedrövligt.

Clowner, sa ”Bult”, efter att Råsbrink dömt bort hans straffmål, när han lämnade innebandyscenen för gott? Nää inte clowner, men inte heller årets bästa domare! Bults straffmål var förresten inte mycket att säga om – solklart bakåt i mina ögon och starkt att blåsa bort det.

Avslutningen
Det gav en bitter eftersmak och ett gigantiskt stort minus till arrangörerna när Storvretafansen tilläts storma planen efter straffdramat. Warbergsfansen och spelarna hånades av segerrusiga fans.
Så pass att slagsmål höll på att ta udden av en fantastisk final. Att se Storvretafansen dansa runt på planen när Warberg skulle hämta silvermedaljerna gjorde mig illa till mods.

Framtiden
SM-finaldagen i all ära – En fantastisk happening som slumrat några år fram till nu. Det är ändå dags att låta finalen avgöras i bäst av fem matcher, låta matcherna avgöras i sudden death och samtidigt ändra straffreglerna generellt i innebandy.

Straffavgöranden är mer lotteri än rättvisa framför allt när man inte får dra bollen en millimeter bakåt. Höjden av att vara bäst när det gäller säger andra. Att förlora en final på att dra en straff bakåt känns bara larvigt. Varför kan man inte få dra straffar bakåt i innebandy?

Låt en SM-final avgöras genom bäst av fem matcher. Finallagen får varsin hemmamatch och sen blir det minst en och som mest tre matcher som avgörs i större arenamatcher ute i landet.

Till sist
Peter Sjögren årets målvakt – What!
Möjligen en av de bästa eller bäst i SSL men hur kan Patrik Jansson förbises som årets målvakt efter hans VM?
Rasmus Sundstedt årets back – WHAT!
”Ralle” är helt outstanding men han har spelat back denna säsong lika ofta som TV 4 tar innebandyn på allvar.

Hur tänkte superligalagens tränare som röstade på årets spelare?

Aftonbladets Kristoffer Bergström hör till en allt mindre skara bittra journalister som bara hittar negativa aspekter på allt de skriver om innebandyn. Nästa år ska jag personligen leta upp och riva hans ackreditering.

Halvstreakande "Billy-boll" är ett helpucko.

Alltid lika kul att träffa alla er härliga innebandyfantaster!
Den här artikeln handlar om: