Bland badrockar i Båstad

Så var då årets upplaga av Båstad Outdoor Open till ända. Efter att vädergudarna spolierat hela sommaren bävades det för att även helgens festligheter skulle bli mindre lyckade. BOO är...

Så var då årets upplaga av Båstad Outdoor Open till ända.

Efter att vädergudarna spolierat hela sommaren bävades det för att även helgens festligheter skulle bli mindre lyckade. BOO är nämligen ingen höjdare om matcherna måste spelas i de alternativa anläggningarna med det kanske strävaste underlaget i landet, men i år var det endast ett fåtal matcher under fredagsförmiddagen som blev drabbade av vätan som det tidigare sommar(o)vädret orsakat.

Ungefär samtidigt som de flesta lag trillat in Sveriges tennis-Mekka tog så solen äntligen klivet fram bakom molnen för att sedan gazza på oss non-stop. Visst brukar det kunna bli hyfsat lyckat även utan så formidabelt väder som vi förärades med i år, men det är klart att det gjorde det lilla extra till denna fantastiska helg.

Intressant var det att se att vissa lag låg ute och löpte såväl före som efter matcherna då andra värmde upp i badrock på läktaren. Det fanns en hel uppsjö av olika målsättningar bland deltagarna, det var helt klart. Medan somliga gick stenhårt för turneringsseger kunde att överleva en dag i solen efter på tok för lite sömn vara gott nog för andra. I ett lag råkade tydligen majoriteten av spelarna glömma bort tiden och stod fem minuter före matchstart (8.55) med tre spelare på banan. Tokigt. Det handlar om var man väljer att lägga fokus.

Tycka vad man vill om möjligheten till detta val, men en turnering som denna gör under för sammanhållningen i ett lag. Ingen lära-känna-övning i världen kan möjligen ha samma effekt. Allra mest gynnas nytillkomna spelare.

När så solen sänkt sig bakom horisonten och det var dags att stämma upp till sång och dans, då var det nära till hands att tro att en del av den gångna dagens händelser på plan skulle ha kunnat resultera i storbråk. Ordväxlingar som inte avslutats för att domarna gått emellan etc. Men på något konstigt sätt verkade alla, efter 21-snåret, vara vänner med alla. En lagkamrat till mig stod exempelvis och snackade taktik med Rune Engström i en kvart. En av mina coacher försökte få mig att be en spelare om ursäkt som jag tydligen hade omnämnt i inte alltför granna ordalag i ett annat forum. För att inte tala om hur fint sammankomsten mellan halva domarkåren och spelarna flöt på. Trevlig och gemytlig stämning rakt igenom.

Sammanhållning inte bara inom laget alltså utan även av mer gränsöverskridande karaktär. Antingen väljer man att kalla det för sektlikt och ett typiskt småsportsfenomen eller så ser man det bara som charmigt.

Givetvis förtjänar Balrog och Sirius ära och beröm för sina insatser men det är inte alltid som resultatet är det viktigaste. Oftast är det förlorarna som svänger sig med sådana uttryck, inget undantag här, men en helg som denna känns det onekligen som att alla är alla vinnare.