Förbundets bluff

Ibland blir man behandlad som ett barn. De flesta har i vuxen ålder besökt sitt föräldrahem och fått en känsla att inget i förhållandet till sina föräldrar är annorlunda än...

Ibland blir man behandlad som ett barn. De flesta har i vuxen ålder besökt sitt föräldrahem och fått en känsla att inget i förhållandet till sina föräldrar är annorlunda än det var när man bodde hemma som tonåring. Men det är något som man samtidigt kan anse vara charmigt.

Idag känner jag mig behandlad som ett mindre vetande barn dock utan ett leende på läpparna. Svenska innebandyförbundet har gått ut med en pressrelease där man berättar att den nye förbundskaptenen heter Kent Göransson och att man dessutom tar in en så kallad landslagscoach, Ulf Hallstensson. Alla vet att Göransson som assisterande förbundskapten rekryterades på grund av att han är en erkänt god ledare men att Hallstensson haft ett tydligt huvudansvar för det rent innebandymässiga.

Denna uppdelning fanns redan när Kristina Landgren Carestam hade delat ledarskap med Hallstensson. Efter VM valde man att tydliggöra rollerna genom att låta den som hade ansvar för spelidén och coachningen vara den som stod som huvudansvarig, ett korrekt beslut enligt min åsikt. Nu byter man titel på de båda men ingen kommer säkerligen göra något annorlunda än tidigare. Alla förstår att inget har förändrats, varför ska vi låtsas som något annat?

Göransson kommer säkerligen sköta ledarskapet och helhetsperspektivet medan Hallstensson ska sköta själva innebandyn. Dessutom presenteras nyheten att Stefan Edberg kommer att vara scoutansvarig och bollplank. Under de två åren jag själv tillbringade med herrlandslaget 2004-2006 hade Edberg precis detta uppdrag och vad jag vet har det inte förändrats sedan dess. Att då presentera det som en nyhet känns bara löjligt.

Det hela handlar om att Svenska Innebandyförbundet under många år har anklagats för att favorisera AIK. Huruvida det ligger någon sanning i kritiken vill jag inte lägga någon värdering i eftersom jag inte är tillräckligt insatt i detta, men ingen kan ha undgått att det har diskuterats flitigt. Det som skett under de senaste veckornas underbygger olyckligtvis bara denna misstro.

AIK ville värva Ulf Hallstensson som tränare, det kan jag ha all respekt för. Ulf är en duktig tränare som har hög kvalitet på sitt träningsupplägg. I samband med detta antar jag att Ulf helst ville vara både elitserietränare och förbundskapten samtidigt, det klassiska begreppet ”att både äta kakan och ha den kvar”. Att presentera att förbundskaptenen även ska träna AIK hade skapat starka reaktioner oavsett hur framgångsrik man än har varit. För att undvika protester klurar Svenska Innebandyförbundet ut en annan strategi. Hallstensson säger upp sig och man skapar en bild av att det helt plötsligt blivit en nödvändighet att coacha ett elitserielag för att vara en bra förbundskapten. Denne har dock inte coachat ett elitserielag sedan 2003 så det kan inte komma som en direkt nyhet 18 månader innan VM. Finland ses som föregångsland där man har en kombinerat dessa två roller. Till sanningen bör tilläggas att de två senaste VM-mötena slutat med svensk seger till stor del beroende på bristande finsk coachning. Dessutom skyndar sig Jihde att snabbt hylla den avgående förbundskaptenen som den bästa coach han haft, i efterhand inser alla att det vore underligt om han inte redan då visste vem som skulle bli hans framtida tränare.

Slutligen väljer man som sagt att göra en påhittad omorganisation som handlar om att byta titlar på de inblandade men i realiteten inte betyder någon förändring. Det verkliga målet har uppnåtts. AIK:s tränare och Svenska Innebandyförbundets pseudoförbundskapten har helt plötsligt blivit samma person utan att någon har hunnit förstå hur det gick till. Och jag förväntas tro att det är tillfälligheter.