Curt Söderström i förhöret

Just nu är damlandslaget på läger i Falun för att förbereda sig för VM i december. Förbundskaptenen har press på sig att försvara guldet från 2011 och vi passade på att ställa honom mot väggen. Är det ett självmordsuppdrag att efterträda Vaara? Favoriserar han IKSU? Och hur ska han få världens bästa landslag att bli ännu bättre? Gröna och röda bollar valda av... Curt Söderström!

Så går Förhöret till
Vi stämmer träff med en aktuell och intressant innebandyprofil. Sedan laddar vi upp med stenhårda frågor – sådana som du alltid velat, men aldrig vågat ställa – som vi placerar i röda innebandybollar. Mys-pys frågorna lägger vi i de gröna bollarna. Vid vårt möte väljer den vi träffar bland de röda och gröna frågorna och bestämmer alltså helt helt själv om det ska grillas eller mysas.

Om man brutit ditt förtroende och exempelvis tackat nej till landslaget känns det svårt att få tillbaka sitt anseende i dina ögon...
– I min grundfilosofi säger man inte nej till landslaget. Dock kan det finnas anledningar till att man tvingas tacka nej som även jag kan acceptera. En sådan kan vara att arbetsgivaren inte ger dig ledigt. Riskerar man sitt jobb för att vara med i landslaget, förstår jag om man säger nej. Innebandy, framförallt på damsidan, är i ett läge där spelarna inte tjänar några direkta pengar på sitt sporten. Men att säga nej bara för att man inte känner för det, nej det köper jag inte.

Du var fotbollstränare innan du sadlade om och blev innebandytränare. Men hur grön var du på innebandy när IKSU tog sitt första guld?
– Jag spelade på att jag var grön genom att säga att jag inte kunde något eftersom jag inte tränat några innenbandylag. Media och alla andra köpte det rakt av. Jag gjorde det framförallt för att minska pressen på tjejerna i IKSU, men även på mig personligen. Jag hade rykte om mig att vara en pratglad och hårdför fotbollstränare. De elaka tungorna tyckte rentav att jag var kaxig. Men ska sanningen fram var jag med och bildade Holmsund Citys innebandyklubb redan 1994 tillsammans med Bernt Boström och vi drev den klubben i tio år. Våra döttrar gillade inte fotboll, därför vi startade ett damjuniorlag trots att de bara var 16 år gamla. Av bara farten startade vi ett lag för våra söner också. Det laget tränade jag under fyra säsonger och såg jättemycket herrinnebandy, framförallt Umeå City och IBK Dalen. Vi var otroligt lyckosamma, framförallt på damsidan där vi fick fram två kullar som vann det som idag heter innebandyfesten..

Det är ett självmordsuppdrag att ta över det självspelande pianot som Jan-Erik Vaara lämnat efter sig. Du kan bara misslyckas, eftersom alla redan har räknat hem den där guldmedaljen…
– Utåt sett är det ett självmordsuppdrag. Jag har aldrig tagit ett uppdrag där man ska försvara något utan snarare varit med och byggt upp saker och ting. Det man glömmer bort är att alla lag som inte vinner VM-guld, oavsett idrott, åker hem till sin kammare och funderar på varför de inte vann. Utvecklingen pågår ständigt, den dagen man slår sig till ro och känner sig nöjd, då ska man inte vara tränare längre. I snitt försvinner åtta, nio spelare på ett eller annat sätt mellan två mästerskap. Några slutar, medan andra helt enkelt inte håller måttet för att få vara med igen. Från VM-laget 2011 har vi tappat Karolina Widar, Lisah Samuelsson Hanna Pettersson och Sara Kristoffersson. Dessutom har Isabell Krantz och Therese Strömberg inte kommit upp i samma kvalitativa nivå som de hade för 1,5 år sedan. Bara där är det sex spelare som var med och vann guld senast. Samtidigt utvecklas både Schweiz, men framförallt Finland. De har i stort sett samma lag som 2011 och har kunnat bygga vidare med samma förbundskapten. I VM i Västerås 2009 var Sverige fullständigt överlägsna och körde över Finland totalt. Två år senare vann vi en stenhård final med 4–2 efter att ha avgjort först i tredje perioden. Och sedan dess har de haft massa värdefull tid att kunna utveckla sitt spel på, men detta förstår inte de personerna som vägrar se helhetsbilden utan istället tar för givet att vi kommer att vinna guld.

När du 2009 skrev på ett fyraårskontrakt med Warbergs damlag i ettan snackades det om SM-final i Globen. Fyra år senare spelar de fortfarande kvar i samma serie. Vad gick snett för dig där egentligen?
– Så här i efterhand var jag lite för naiv när jag tog mig an uppdraget, jag trodde det var en högre nivå på materialet än vad det var från början. Dessvärre lyckades vi inte få alla de nyförvärv jag var intresserad av för att bygga laget fullt ut. Både Petra Weiss och Kajsa Reingård var och provtränade med oss, det är två bra SSL-spelare som hade betytt oerhört mycket. Men det är inte realistiskt att ett lag som vinner division två ska vinna SM-guld fyra år senare, så enkelt är det inte. Målsättningen var att vi på fyra år skulle bli ett etablerat elitserielag och vi var ett mål från att gå upp två säsonger i rad. Jag ser det inte som ett misslyckat projekt, men heller inte som ett lyckat. Det är en tolkningsfråga.

Du powerwalkar en hel del på fritiden. Hur viktigt är det för dig att vara i bra form inför dina spelare med tanke på fyskraven som du ställer på dem?
– Det där är en röd fråga för tusan (skrattar). Ska man gå efter de fysnivåerna som jag håller hade vi inte haft några höga fyskrav inte… Jag har kommit upp i den åldern då det inte handlar om att träna för att kunna springa Lidingöloppet, utan snarare för att må bra. En av mina laster i livet är att jag är otroligt matglad, därför är det viktigt att jag motionerar. Powerwalk är en lämplig motionsform då jag är stor, tung och har dåliga knän efter kort karriär som fotbollsmålvakt. Jag hade så dålig fallteknik att jag alltid brukade landa på knäna när jag slängde mig, det har satt sina spår om man säger så..

Flera elitspelare anser att du och dina föregångare favoriserar IKSU. Stämmer det påståendet?
– Nej, det är återigen helt oväsentligt vilken klubb spelarna kommer ifrån och jag har en bra relation med samtliga superliga-tränare. Tidigare VM-turneringar har visat att du måste ha spelare med hög konditionsnivå för att lyckas. Snabb återhämtningsförmåga är nyckeln när du ska spela sex matcher på nio dagar. Har du inte rätt konditionsvärden kan du inte återhämta dig tillräckligt snabbt för att kunna prestera på topp dagen efter. Detta är inget som jag har hittat på, utan det finns förankrat i forskningen och just IKSU leder utvecklingen när det gäller den fysiska träningen av sina spelare. Står en landslagsplats och väger mellan en lite bättre spelare med sämre fysvärden som kan prestera på topp i en match för att sedan behöva vila två och en aningen sämre spelare som jag vet presterar på sin nivå i match efter match, ja då vet jag vad jag väljer i alla fall. Vi måste ha spelare som klarar av att spela en högintensiv innebandy från match ett till match sex. Det är dessvärre inte alla superliga-spelare som klarar av det i dagsläget. Jag favoriserar spelare som uppfyller elitkraven snarare än vilken klubb som de kommer ifrån.

Du har nämnt att den största utmaningen med landslaget är att göra dem som är bäst ännu bättre. Vad har du för knep för att lyckas med det?
– Om jag det visste… Skämt å sido, det är viktigt att man har en närhet till spelarna så man lär känna dem, det gör att man förstår dem bättre. Det är lättare att få spelarna att prestera på topp om man vet hur de fungerar. Ett problem med att vara förbundskapten är att man inte får den dagliga kontakten med spelarna som man får i ett klubblag, därför har jag tagit hjälp av John Jansson som är lektor i psykologi på Umeå Universitet och som varit tre år med Roger Rönnberg i Småkronorna. Han kommer att vara med oss under landslagssamlingar fram till VM i december och kommer jobba mycket med klara målbilder och visualiseringar för att få alla tjejerna att
dra åt samma håll.

Innebandyn i södra Sverige är otroligt svag på elitsidan för damer. Pixbos lag är exempelvis fullt av spelare från andra delar av landet…
– För mig är det beklagligt att man inte får ut skickligheten fullt ut när man har så bra spelare som man har i Pixbo. Det är även beklämmande att en så pass stor stad som Göteborg inte kan generera fler talanger till högsta eliten i Sverige än vad man gör i dagsläget. Däremot ser jag positiva signaler från ungdomsverksamheten i södra Sverige. Det är fler och fler ungdomskullar som spelar, framförallt på flicksidan. Jag är glad för Malmö FBC:s dam- och ungdomssatsning. Vi får ha lite tålamod så kommer det bli bra på sikt för det finns många engagerade och duktiga ledare i södra Sverige som vill utveckla innebandyn. Skåne och Småland är två bra exempel, där är det finns positiva vibbar på att man börjar få fram bra spelare, framförallt på flicksidan. Ett problem för lagen i södra Sverige är att man får brottas mot starka idrottsnästen i andra idrotter. Det gör man inte i samma utsträckning i norr, även om det finns konkurrens där också.

Jan-Erik Vaara ställer jokerfråga till Curt