Giganterna fick inte vara med!

Krönika av Stefan Edberg. Nu när den stora festen börjar saknar nog de flesta av oss lite mer objektiva innebandyälskare de två stora giganterna AIK och Storvreta.

I de förstnämndas fall är det inte så konstigt. Ett bräckligt lag där man inte på något sätt lyckades ersätta poängkungen Kim Nilsson. Dessutom är det många gånger extra tufft att bedriva elitidrott i huvudstaden och dess kranskommuner. Jag hade kanske även hoppats att mer av den talang i AIK som finns, i år hade blivit fler poäng, segrar och briljans.

Vad gäller guldaspiranterna Storvretas sorti lovade jag att återkomma. Varför gick det som det gick?

* En härligt respektlös och naiv start på seriespelet, som jag uppskattade, men som tyvärr inte föll väl ut. Den visade sig vara fruktlös. I år.

* Rollsökningsfasen verkade fortsätta ända in i det bittra slutet. Kanske inte så viktigt vilka som spelade med vilka utan snarare vem eller vilka som skulle göra vad.

* Henrik Stenbergs armbåge.

Möjligt att jag har helt fel men som utomstående betraktare känner jag dessa tre faktorer som de mest avgörande. Det glädjande är att jag tror att hela Storvreta kommer komma tillbaka till hösten otroligt revanschsugna och förhoppningsvis med en fortsatt bra tro på sin förmåga. Sådant är uppfriskande.

Av de lagen som kämpade in i det bittra slutet var Dalen som tyvärr fick det bittra slutet rätt upp i ansiktet. Kanske kom verkligheten i kapp dem eller så blev den sista avgörande matchen mot Mullsjö bara för mycket. Jag ger i alla falla Jonathan Bolin och hans mannar betyget ”väl kämpat”. Ett ihåligt lag som låter slutspelsdrömmen leva i nästa alla seriens minuter.

I övrigt var väl säsongen som det förutspåddes där jag gladeligen delar ut en extra ros till hela Warberg. Tycker nog fortfarande att de inte har ett material på papperet om ska kunna leverera så fina resultat så länge. Men bevisligen är det mitt kunnande som är mer bristfälligt.

Lilla nykomlingen Höllviken gör även de en säsong som nästan är sensationellt bra. Tyvärr för dem var alla andra lag lite för bra.

*

Slutspelsvalen bjöd väl inte på någon större överraskningen, ja, kanske ingen alls. Kanske ska vi gå tillbaka till att lotta kalaset? Banne mig om inte det både är mer nervkittlande, ovisst spännande och så där skönt orättvist.

Hur kommer då de olika kvartsfinalserierna sluta?
Pixbo-Helsingborg 4-0
Skåningarna har verkligen ett hemskt facit mot rödrävarna, vilket såklart inte behöver spegla aktuellt läge. Men tyvärr är det så. Pixbo har för första gången på länge två riktigt kompletta formationer vilket har visat sig under säsongen. Helsingborg kommer att sakna Daniel Johnsson och räcker sedan helt enkelt inte till.

Falun-Sirius 4-0
Mästarna varvar upp och betvingar enkelt Uppsalas slutspelsgäng. Behövs ingen djupare analys. Personligen gläds jag något oerhört åt att Dan Johansson, så här på ålderns höst, får vara med och leda ett lag i slutspel. Väl kämpat.

Linköping-Warberg 4-1
Jag är lite imponerad av att Linköping som efter Martin Karlsson skada visade upp något som kunde liknas vid ett fritt fall. Men ankomsten och bara uppenbarelsen av trollkarlen Mikael Karlsson har givit dem ny råg i ryggen vilket helt enkelt var vad som behövdes. Hallänningarna kniper en match men inte mer än så…eller?

Mullsjö-Växjö 4-3
Favören av hemmaplan i den avgörande matchen är vad som fäller avgörandet. Behövs heller ingen vidare analys. Två vassa, tunga, elaka, skickliga, äckliga, taktiska och bra lag drabbar här samman redan i kvartsfinalen. Här kommer man inte tacka varandra efter varje match. Kanske inte heller efter sista för det kommer ingen att orka. Matchserien har egentligen alla ingredienser att bli en klassiker. Känns lite Boltic vs Vetlanda under mitten av 80-talet. Galet.

Kämpa väl, bjud på underhållning och glöm inte att vi alla är en liten blicka i ett större gemensamt skådespel som heter innebandy. Vi älskar det.

*

Avslutningsvis vill jag bara med ett par rader beröra det tragiska besked jag nåddes av under tisdagskvällen. Den forne SM-guldmedaljören och poängligavinnaren (eller minns jag fel..?) Johan Nilsen har alldeles för tidigt lämnat jordelivet. Det är med tårar i ögat jag minns den tid jag fick äran att dela med denne geniale talang, som ny och mycket oerfaren tränare i Kista/Järfälla. Jag vill, för att ni alla ska förstå, sortera in Johan i samma svenska bollbohemsfack där bl a Lennart Nacka Skoglund, Berndt Bempa Ericsson, JO Waldner och Anders Limpar redan finns. Han var helt enkelt ett unikum med en exceptionell talang utöver det vanliga. Dessutom ständigt leendes med ett stort hjärta av mycket guld och med en vinnarskalle som få. Tyvärr fick Johan av olika anledningar aldrig den breda uppskattning och erkännande som han borde fått.

Om ni vill se fantastiskt innebandy av en av våra största profiler på banan någonsin, gör ni ett försök att komma över någon match med Kista eller Kista/Järfälla från mitten av 90-talet. Det är magi, gott folk. Nu är det magi i himlen. Tack för det ”Nisse”!


Må gôtt!
@stefanedberg12