Långläsning: Rasmus Sundstedt

Han försörjer sig genom att spela poker, jobba extra på fritids och de flesta vi pratar med beskriver honom som en riktig glidare. – Haha, glidare och glidare. Nicke är jag en glidare? Caperiotäbys ålderman Niklas Lundmark hämtar alltid upp och kör Rasmus Sundstedt till träningarna. Nu sitter han vid ratten, och svaret kommer blixtsnabbt. – Värsta sortens glidare, garvar han.

Själv tar Rasmus det där med en klackspark...
   – Jag vet inte vad det där kommer ifrån men det kan väl stämma. Jag gillar att ta det lugnt och glider kanske runt.

   Det är knappast så han är på innebandyplan. Rasmus jämnhet har gjort honom stor.  Han beskrivs som ”bra på allt” med spetskompetens i spelförståelse och skottet. Medan många stjärnor har givna konkreta roller både i klubb- och landslag så är en av Rasmus styrkor hans otroliga flexibilitet och förmånga att anpassa sig. Hans spelstil, bra på små ytor och ett hårt skott passar liksom överallt.
   – Vissa är bara forwards och vissa bara backar – jag får göra lite allt möjligt. Jag vete fan hur det blev så. Nu är det nästan regel att jag under en match spelar en period som back och sedan de två andra som forward.



Det var bristen på rightforwards i Caperiotäby som fick coachen Magnus ”Binge” Jäderlund (som Rasmus förresten hyllar) att våga experimentera. Det slog väl ut under Rasmus första superligasäsong.

   – Det är ju det jag alltid varit. Men om jag behövs som forward funkar det bra. forward är roligare för jag kommer längre upp i banan och får utmana mer. Det är i och för sig lättare att skjuta från backen för där får jag mer tid på mig.

Rasmus har växt upp i Stockholms-förorten Värmdö. Och är extremt hemkär. Just nu bor han och två kompisar i ett hus (två rum plus kök) på en av polarnas föräldrars tomt. Här blir det spontanmatcher i köket –
prestigefyllda uppgörelser naturligtvis.
   – Nja, det brukar bli jämnt. Det finns ingen yta att springa ifrån dem på direkt, säger Rasmus vars snabbhet är välkänd.

   Hur som helst känner han inte för att flytta i första taget.
   – Jag har allt jag behöver här, alla polare, allting. Just nu har jag inga planer på att flytta någonstans, det kanske skulle vara att prova Schweiz i framtiden eller möjligtvis flytta till stan. Jag och Erika (Tjusberg, flickvännen som spelar i Balrog) ska väl flytta ihop och då kanske det blir stan. Det blir inte hennes Södertälje i alla fall, säger han och skrattar.



Han var en av de mest talangfulla spelarna som gjorde Odelberg/Gustavsberg till Sveriges bästa lag födda 1989. Medan laget klättrade fort i seriesystemet fick superligaklubbarna upp ögonen för Rasmus. På fyra år gick Odelberg från femman till ettan och satte under perioden ett prydligt rekord med 40 raka seriematcher utan förlust.
   – Drömmen är att återvända till Odelberg och spela med laget i superligan. Det är där jag har alla mina kompisar. Det vore häftigt och jag är otroligt glad att de klarade sig till allsvenskan.

Efter att ha lagt av med hockeyn i 14-årsåldern blev innebandy förstavalet. Han hade mängder av erbjudanden och AIK var en av klubbarna som låg på hårdast. Lite för hårt, när Rasmus pressades att ge ett svar tackade han nej till klubben och året efter blev det Caperiotäby istället.
   – Vet inte om det blivit så stor skillnad om jag valt AIK. Nu kom jag med i landslaget efter en säsong, hade jag spelat så som jag gjorde i Täby i AIK så hade jag nog kommit med ändå. Skillnaden är att jag hade varit mer back där kanske.
  
Det går knappast att säga att han satsat fel. För två år sedan tog han emot Stadium Rookie Awards som bevis på att han gjort säsongens genombrott i svensk innebandy.
Det var en allt annat än trygg kille som åt middagen på banketten. Han var väldigt nervös för att gå upp och ta emot sin utmärkelse.
   – Jag behöver inte hålla tal va? Det vägrar jag, det går inte – då drar jag härifrån, sa han när en efter en av pristagarna presenterades och det närmade sig hans tur.
  
Han slapp talet men tvingades däremot att genomlida en kortare intervju.
   – Jag klarade det men jag höll på att dö innan. Det var samma sak i plugget. Jag gillade inte att stå inför klassen och läsa högt ur en bok och hatar att hålla tal. Det passar inte mig. Jag mår dåligt då. Det är läskigt, jag är rädd att göra bort mig.
  
Vid sidan av banan vill Rasmus helst av allt synas så lite som möjligt, mer vara en i mängden.
   – Det är stor skillnad på hur jag är på planen och utanför. När jag spelar vet jag vad jag ska göra, jag känner mig trygg och har självförtroende. Jag är säker på vad jag gör.
   – I omklädningsrummet sitter jag tyst, typ. Jag säger inte så mycket. För mig är det ganska perfekt att spela i Caperiotäby som vimlar av spelare som vill höras och synas och som tar plats. Det finns några som öppnar munnen så jag gör det väldigt sällan. Om jag tycker något säger jag det men för det mesta hinner alla andra säga något innan.


Kanebjörk och Sundstedt i senaste VM-turneringen.

När han för första gången var på en landslagssamling (fyllde ut truppen under VM-lägret i Falun 2008) var han med om en näradöden-upplevelse.
   – Det var mediaträning. Jag skulle stå inför halva gruppen och någon nisse skulle intervjua mig medan det videofilmades. Sedan skulle det spelas upp inför alla och det skulle analyseras vad som var bra och dåligt. Det var inte min grej, speciellt när jag absolut inte kände någon.

   Rasmus bad helt enkelt Klas Persson (landslagets koordinator) att slippa.
   – Som tur var tog de hänsyn och lät mig slippa. Det är klart jag vill klara av att göra en sån där grej men samtidigt är det svårt att träna på det när det enda jag vill är att undvika det. Det går bara inte.
   – Att bli intervjuad är väl inte heller min favorithobby men det grejar jag. Det är när jag ser alla människor, vid ett framförande, som jag bli väldigt nervös – när alla kollar på mig.

Rasmus är en lugn och, som du säkert förstår, tillbakadragen kille. Den vilda sidan gör dock påmind om sig genom en tatuering på foten.
   – Det är initialerna på mig och min bästa kompis. Jag gjorde den förra året när vi var på kryssning på Cypern. Inte så genomtänkt och under speciella omständigheter, om man säger på, säger Rasmus och flinar.

   Han har även sitt personnummer intatuerat och frågan är om det blir fler tatueringar i framtiden...
   – Om jag får barn kanske det blir ungens namn, det har jag funderat på. Men det är inte så att jag kommer tatuera in en stor drake på ryggen.
   Nej, så vild är han inte. Och han berättar att han ofta gör folk till lags än att tjafsar emot.
   – Jag har nog få fiender för jag tar gärna inte konflikter. Jag har svårt att bråka med någon alls egentligen och om jag håller mig lugn så kan ingen bråka med mig heller. Det är medvetet, blir det diskussion ger jag upp ganska snabbt. Tjejen är likadan så vi bråkar aldrig.

   Du är inte en fena på att skriva kontrakt då va?
   – Haha, nej jag skriver på direkt. Jag fick faktiskt hjälp av Nicke (Lundmark) med det sist. Då hade jag väldigt bra förhandlingsläge när många ville ha mig men jag hade ändå svårt att vara hård själv. Nicke behövdes där, och det är dags snart igen.

Den här artiklen har tidigare publicerats i Innebandymagazinet.