Peter och Dennis Wallin är historiska!

I fotboll och ishockey är det numera vardagsmat med först pappa som spelare och senare sonen som spelare i högsta serien. Nu har innebandyn fått sin första “far och son” i högsta serien. - En härlig dröm har blivit sann, Dennis har växt upp på innebandyplan tillsammans med mig, säger KAIS Moras tränare Peter Wallin till Innebandymagazinet.se.

Drömmen om superligan har levt i Mora och Peter Wallins tankar i 15 år och helt plötsligt är den gamla skyttekungen tillbaka i hetluften igen. Den här gången som tränare för sitt kära KAIS Mora med sonen i laget.
- Kul för mig och kul för Dennis. Den här säsongen är en stor utmaning i sig på alla vis.

Hela familjen Wallin andas innebandy, det har de gjort de senaste 25 åren.
– Min sambo (Lena Hedström) blev skyttedrottning i SM-slutspelet 1986 och har vunnit SM-guld. Våra två barn har vunnit JSM-guld båda två med KAIS Mora. Jag och Lena träffades redan på gymnasiet. När barnen var små möttes vi i dörren och löste av varandra för att sticka iväg på våra träningar. När barnen blev äldre kunde vi lösa av varandra på plats inne i hallen istället. Dennis har växt upp på innebandyplanen.

Du har antagligen en av Sveriges häftigaste klippböcker. Ett bevis på en lång karriär med innebandyn?
– Ja, mina klippärmar är något helt otroligt. Jag fick min första pärm på min 40-års dag av mamma och nu har jag sju tjocka pärmar. Hon har lagt ner ett otroligt arbete, men det har varit tacksamt att följa min karriär då lokalmedia alltid skrivit mycket om innebandyn.

Som gammal måltjuv handlar många rubriker om dig!
– Jag ska inte sticka under stolen med att jag har gillat att få uppmärksamhet. När jag tittar på dem ser jag olika mönster. När vi åkte ur högsta serien hade nästan varje rubrik med orden ”tungt”, ”ödesmatch” och ”tufft”.

Bortsett en halv säsong har du varit en del av Moras A-lag sedan klubbens andra seriematch. Först 20 säsonger som spelare och spelande assisterande tränare och de senaste säsongerna som huvudtränare.
– Jag vet att det nästan blev patetiskt att jag slutade varje säsong för att sedan vara med när det drog igång igen. Men innebandy är för roligt att spela för att kunna sluta.

Sedan åkte ni ut 1993/94, trodde du att det skulle ta sådan här lång tid att komma tillbaka?
– Vi hade några riktigt jobbiga år efter degraderingen. Många spelare försvann inför varje säsong och vi fick börja om från scratch varje år. Vi kvalade några år senare. Mötte Dalen, Örnsköldsvik och Umeå om en plats i högsta serien, men vi räckte inte till i de matcherna. Jag har väl alltid haft en dröm om att vi någon gång skulle kunna ta oss tillbaka, men Mora som ort har inte världens bästa utbud och våra äldre ungdomar flyttar oftast iväg för att prova vingarna i någon större stad.

Du vägrade länge att lägga klubban på hyllan och var närmare 40 när du slutade spela i näst högsta serien.
– Jag har försökt i flera omgångar att sluta spela, men det är så förbaskat kul. När sedan kroppen fortfarande var i ganska skaplig form var det bara att köra. I familjen har vi haft ett gemensamt intresse vilket gjort att förståelsen varit stor från både min sambo och barn. Lena är före detta spelare i KAIS damlag och barnen Louise och Dennis har spelat sedan barnsben. Jag har det faktiskt lite jobbigt där hemma när jag ibland får höra att jag är den enda som inte tagit ett SM-guld som spelare.

Hur har ni har byggt upp det nya KAIS Mora?
– Vi har aldrig varit rädda att släppa fram unga spelare och det kommer vi fortsätta att göra. Tålmodighet och väldigt många träningstimmar ligger bakom. Vi ändrade upplägget på innebandygymnasiet och i klubben i samband med att vi gick ihop och frukten av det ser vi idag.

Okej, om innebandyn försvinner ur ditt liv, vad gör du då?
– Ja, vad gör jag då? Gick ekonomisk linje på gymnasiet och jag och en kompis startade i mitten av 90-talet en firma med webbdesign. Efter lumpen gick jag en utbildning som hette restaurang och storhushåll, jag ville bli kock. Pappa startade upp restaurangen Mora Klockan på det glada 80-talet och ägde även Orsa hotell, där jag jobbade som allt från servitör till bartender. Men jag är en jäkel på att prata så jag skulle säkert bli säljare.

Ser du dig själv först och främst som en innebandyspelare?
– Ja, självklart. Det gör jag tills den dagen då jag inte kan springa mer. Jag försöker vara med på träningarna när de yngre möter de äldre. Men när jag ser en innebandymatch tänker jag bara taktik så jag kanske är en tränare mer än en spelare ändå.

Får vi se dig på plan i superligan i år?
– Det tror jag inte, men jag utesluter det heller inte. Allt beror på vad som händer under säsongen. Jag ser mig själv som någon slags backup i alla fall. Helt klart är ju att vi behöver stärka upp med mer erfarenhet i laget, fast jag kanske har för mycket erfarenhet…

Var det en dröm eller mardröm att bli tillfrågade om att spela i superligan bara tre veckor före premiären?
– Om vi tackat nej hade egentligen allt mer eller mindre känts helt meningslöst, det tror jag de flesta föreningsmänniskor känner. Jag blev faktisk lite förvånad att klubben först tvekade. Men nu har vi det ekonomiska under kontroll och har inget att förlora. Spelarna ställer upp på det här till hundra procent utan att omförhandla kontrakten eller få ersättning för förlorad arbetsinkomst. Det värsta som kan hända är att vi spelar allsvenskan nästa säsong och det är inte fy skam det heller.