”Vi måste ha heltidsanställda tränare”

Kristina Landgren Carestam i långintervju om förbundskaptensvalet och kvinnligt ledarskap.

Kristina Landgren Carestam och Åsa ”Kotten” Karlsson har känt varandra i många år och Kotten började sin tränarkarriär som assisterande tränare till Landgren Carestam i U19 och sedan damlandslaget. 2005 tog deras samarbete slut när de lämnade över stafettpinnen till Jan-Erik Vaara. 12 år senare utses Åsa till den andra kvinnliga förbundskaptenen genom tiderna.
- Min första tanke var KANON. Jag och Åsa har en jättelång historia tillsammans och när jag fick uppdraget att utveckla U19-landslaget valde jag Åsa som min assisterande, säger Landgren Carestam till Innebandymagazinet och fortsätter:

- Jag behövde få in någon som visste vad det innebar att springa in med en landslagströja. Åsa var min lagkapten när jag tränade Högdalens damer så det var ett naturligt val för mig. Men att Åsa valdes till Förbundskapten nu var helt givet, hon har allt som krävs.


Att det tagit tolv år för att få fram en ny kvinnlig förbundskapten tycker inte Landgren Carestam är något konstigt.
- Åsa är den enda efter mig som skolats in på den nivån så urvalet är inte så stort. Det är inte ofta man byter förbundskapten heller och när det varit aktuellt har Åsa alltid haft andra uppdrag. Men Åsa är en av landets mest välutbildade ledare så hon var det självklara valet i min bok. Det har helt enkelt saknats tjejer som har rätt erfarenhet och det finns inte många killar heller som har vad som krävs för att bli förbundskapten.

Varför finns det så få kvinnliga elittränare?
- Det är en jättekomplex fråga som jag fått många gånger. Men underlaget underifrån är inte så stort eftersom det inte är så många tjejer som väljer att bli tränare. Men jag vill passa på att lyfta förbundet som jobbat strategiskt med att lyfta in tjejer som tränare. Camilla Granelid, Jenny Magnusson och Åsa Karlsson är tre före detta landslagsspelare som är inne i systemet nu.

- Men man måste få fram fler som vill bli tränare och det måste finnas rätt förutsättningar för att bli tränare också. Man kan inte livnära sig på att bli tränare så det är ingen lätt kombination att få ihop arbetslivet med ett tränarskap plus det sociala livet.

Varför väljer tjejer att inte bli tränare efter karriären?
- Bara för man har varit elitspelare är det inte likställt med att man vill bli elittränare utan det är nog många som känner sig mätta och nöjda efter karriären. Men den största anledningen tror jag är den sociala situationen och att man måste jobba bredvid. Det är något som vi måste titta över inom innebandyn. Vi har ett problem eftersom det knappt finns några tränare som kan livnära sig på det och dit måste vi komma.

Hur långt tid framåt tror du det ligger att alla SSL-tränare är heltidsanställda?
- Jag hade önskat att vi har heltidsanställda tränare på SSL-nivå inom tio år. Ska vi lyfta sporten måste vi ha heltidsanställda tränare annars kommer vi aldrig ta nästa steg. Sedan måste vi även ha heltidsanställda spelare snart om man ska kunna dra nytta av en heltidsanställd tränare. Just nu står vi och stampar.

Har du några planer på att göra comeback som tränare?
- Jag är tränare nu. Efter att jag slutade som klubbchef i Pixbo har jag fått tid över till att träna Pixbos flickor 09 sedan tränar jag även min son i Partilles pojkar 04. Något som är fantastiskt roligt. Men någon elittränarkarriär blir det nog inte mer. Jag känner att min roll i svensk idrott idag är att vara senior advisor och se till helheten. Jag kan släppa fram andra och stötta dem istället.