Martin Olofsson hyllar jämngamla norrmannen Willy Fauskanger, som han spelade mot på landslaget och hade som klubbkamrat i Örnsköldsvik.
Foto: Bildbyrån
Internationellt

Olofsson: “En otrolig idrottsman måste man säga”

ANNONS

Martin Olofsson debuterade i samma VM som Willy Fauskanger och fick också spela en säsong ihop med norrmannen i Örnsköldsvik. 


Martin Olofsson tycker det är på hög tid att Willy Fauskanger lägger av, han la själv av för tio år sedan.

– Det borde vara definitivt snart tycker man, vi är ju lika gamla. Men en sånn där kille kommer att vilja spela innebandy på något sätt. Men nu borde han ha kommit upp i åldern för att sluta, vi är ju trots allt 40 år nu, säger Martin Olofsson till Innebandymagazinet. 


Han minns inte så mycket från den första VM-turneringen de spelade ihop.
– Det är jättesvårt att komma ihåg något från VM 1996, det var ett enda stort glädjerus och man hade mycket med sina egna saker som 18-åring. Han var ung som mig då. Men det är jättesvårt att återblicka annat än det man har sett på TV efteråt.


I omklädningsrummet i landslaget var det ofta Fauskanger det snackades om innan matcherna mot Norge.

– Willy var den som var hetast, och när han var 20-25 år så var det han vi fick se upp med. Han var Norges bästa spelare tyckte jag då, han var rightare och hade ett ruskigt bra skott och var väldigt målfarlig.


De spelade ihop i Örnsköldsvik 1999/00 och klubben blev tvåa i serien och utslagna av Haninge i semifinalen.
– Han flyttade upp till Ö-vik och spelade ett år här också. Willy fick jag veta tidigt vem han var, och vi värvade honom från Norge och lärde känna honom. Det var en bollbegåvning och ett fysisk praktexemplar, och det är därför han har kunnat hålla på så länge. Vi hade ett kanonlag på den tiden, och Willy var jättebra. Det var det enda året med stenhård konkurrens på laget minns jag. Alla på min ålder kommer garanterat ihåg Willy, han var helt magisk, snabb och målfarlig. Sen kommer jag ihåg honom som en underbar människa och en fantastisk person. En spelare med huvudet på rätt ställe som man kommer ihåg med ett leende på läpparna. Han brukade alltid pusha och stödja mig och lagkompisarna, en otrolig idrottsman måste man säga.
Den här artikeln handlar om: